Torsten Almén (1931 – 2016) in memoriam

Förre professorn i radiologi, Torsten Almén, Falsterbo, har avlidit efter en tids sjukdom. Han blev 84 år. Med Torstens frånfälle har en av radiologins verkligt stora vetenskapsmän gått ur tiden. Han sörjs av hustrun Karin, samt sönerna Per och Pål från ett tidigare äktenskap.

Torsten växte upp i Ystad, där fadern var regementsläkare, och där tog han studenten 1950. Han studerade medicin i Lund och började på Röntgenavdelningen, dåvarande Malmö Allmänna Sjukhus 1959. Han var samma avdelning trogen hela sitt yrkesverksamma liv till pensioneringen 1996. Torsten kom att fokusera på den tidens mest avancerade teknik, nämligen angiografi. I sitt avhandlingsarbete beskrev han ett av honom konstruerat styrinstrument för selektiva angiografier och analyserade effekter av kontrastmedel på levern. 

Empatisk, som Torsten var, undrade han varför injektion av kontrastmedel var så smärtsamt. Det ledde till en unik forskar-/uppfinnar-/entreprenörskarriär. Han observerade betydelsen av den höga osmolaliteten (5-7 ggr plasmans vid 300-370 mg I/mL) hos dåtidens joniska jodkontrastmedel (diatrizoat, iotalamat och metrizoat) och postulerade att den höga salthalten gav upphov till patientens smärta. Torsten köpte kemiböcker som han studerade på fritiden. Så föddes den geniala idén att framställa icke-joniska jodkontrastmedel. Under åren 1967 och 1968 var han Visiting Professor vid Temple University, Philadelphia, USA, och studerade där de hypertona kontrastmedlens effekter på mikrocirkulationen på fladdermusvinge. Han gjorde banbrytande upptäckter och patenterade flera kemiska lösningar för att reducera kontrastmedlens osmolalitet. Han erbjöd flera svenska och internationella företag sina idéer för att utveckla nya kontrastmedel utan gensvar. Det gjorde emellertid till slut det norska bolaget Nyegaard & Co., som tack vare denna framsynthet växte från ett litet privat läkemedelsbolag till en av Norges största företag, Nycomed, med sina icke-joniska kontrastmedel Amipaque (1974), Omnipaque (1982) och Visipaque (1993). 

Torsten utnämndes till professor i Diagnostisk Radiologi vid Lunds Universitet 1986. Miljoner patienter kan årligen tacka Torsten för att deras angiografier inte längre framkallar smärta. Det Torsten gjorde var att göra en observation (smärta) i sin dagliga kliniska verksamhet, tog problemet till forskningslaboratoriet, löste problemet genom att själv sätta sig in i kemins mysterier och föreslå hur de kemiska formlerna skulle se ut mot dåtidens kemisters uppfattning och sen tog detta nya kontrastmedel till den kliniska radiologin. Torsten var translationell långt innan detta ”hypade” ord fanns på allas läppar. När MRT introducerades gav sig Torsten även i kast med kontrastmedel för dessa undersökningar. Även här bidrog han på ett avgörande sätt till att förbättra diagnostiken. 

Samtidigt stimulerade Torsten en lång rad unga forskare och handledde ett stort antal blivande doktorander som i sina arbeten belyste olika aspekter på kontrastmedelstoxicitet. Han blev den emblematiske kontrastmedelsforskaren inte bara i Sverige utan i världen. Bland röntgenkontrastmedelsforskare blev han ikonisk med (eller mot) sin vilja. Hans framgångar rönte stor nationell och internationell uppmärksamhet. Han blev hedersledamot i SFMR, Seldingersällskapet och flera internationella radiologsällskap. Han fick Fernströms stora Nordiska Pris 1987, valdes in i Kungliga Svenska Vetenskapsakademin 1989 och i USA, Pennsylvania fick han ett eget forskningscentrum uppkallat efter sig. I Frankrike fick han motta hedersmedaljen ”Antoine Béclère” av den franska Presidenten.

Forskningsmässigt var han in i det sista aktiv och han publicerade ett arbete 2015 om klinisk användning av ett MR-kontrastmedel för att minska biverkningar vid kemoterapi tillsammans med Prof Louis Ignarro, Nobelpristagare i Medicin och Fysiologi 1998. Torsten hade många andra strängar på sin lyra. Han förbättrade och intresserade sig för bencement, batterier, nebulisatorer med mera. Detta resulterade i ett stort antal patent. Torsten hade även ett genuint intresse för musik (och desserter). Han spelade både blåsinstrument och piano. Han missade sällan sin pianolektion oftast på en torsdag. Han kunde till åhörarnas förtjusning vid behov på sin oboe illustrera olika resonansfenomen vid MR.

Det är lätt hänt att överlägsna intelligenser betraktar sin omgivning med leda, otålighet och skepsis. Man kan inte frånkänna Torsten sådana drag, emedan hans inställning till vetenskaplig sanning var kompromisslös. Mången ung adept fick bakläxa på kemiska definitioner som osmolalitet, osmolaritet och GFR. Perfektionen hade ett pris och inte alla passerade nålsögat, hans kvalitetskrav var höga medan han i andra sammanhang visade sin storhet genom att vara påfallande ödmjuk.

En egenskap som inte ofta utmärker en ikon, men som Torsten ägde var självinsikt. Han hade en tendens att råka ut för kalamiteter antingen självförvållade eller slumpmässiga, ibland på röntgenlaboratoriet, ibland i vardagslivet. Hans geni var ibland förbryllande. Hade man tur kunde han underhålla sin omgivning med burleska historier om sina egna tillkortakommanden.

Utan Torsten har den diagnostiska radiologin blivit mycket fattigare. Men resultaten av hans banbrytande gärning kommer att leva länge. Vi är många som känner stor saknad efter en unik personlighet.

Peter Aspelin
Olle Ekberg
Erik Boijsen
Sven-Ola Hietala
Stig Holtås
Ulf Nyman

Källa: Universitetssjukhuset MAS. Foto: Pierre Mens